Att navigera genom båtlivet kan ibland kännas som att segla genom okända vatten, särskilt när man stöter på de många specifika termerna och jargong som används bland sjöfolk. För att göra din resa lite enklare har vi på Tackel och tåg sammanställt en ordlista med sjötermer. Här finner du förklaringar på vanliga båttermer och sjötermer, allt för att hjälpa dig att förstå och kommunicera mer effektivt ombord.
Oavsett om du är nybörjare eller erfaren sjöman, är vår ordlista en värdefull resurs för att navigera i den marina världen. Letar du efter en synonym till korsord så hittar du sannolikt synonymen du söker i listan nedan.
Komplett ordlista med alla sjötermer och båttermer
Akter – Båtens bakre del.
Akterhack – Fack i aktern.
Akterpulpit – Relingsräcke i aktern på båten.
Akterstäv – Förbinder båtens sidor längst bak i aktern.
Akterut – Anger riktning mot båtens bakre del eller befintlighet, t.ex. ”Flaggspelet finns längst akterut”.
Akteröver – Anger riktning, man beger sig akteröver. Exempel: ”Revengegrundets fyr rakt akteröver”.
Angöra – Att närma sig land från havet och bestämma sin position, ofta vid territorialvattengränsen där angöringsbojar markerar början på en farled.
Ankare – En vikt, fastsatt i en lina, som kastas överbord till sjöbotten för att stabilisera fartyget.
Anlöpa – Att komma fram till sin destination, t.ex. en hamn.
Ansätta – Att med hjälp av ansättningsskruvar eller taljor styva upp ett fartygs stående gods.
Avdrift – Förskjutning i sidled orsakad av ström eller vind.
Avhåll – Öglor lagda runt en pollare eller ett spel för att minska belastningen vid firning.
Avrusta – Att avrigga och skydda/förrådsställa fartygsmaterielen i land.
Babord – Båtens vänstra sida.
Bardun – Stående gods som stöttar stångtopp till däck i akterlig riktning.
Barkass – Stor, tung båt för transport av tyngre last, ofta avsedd att halas/firas i dävertar på större fartyg.
Barlast – Tyngd med tungt material, såsom vatten eller bränsle, placeras i botten under vattenlinjen för att öka ett fartygs stabilitet.
Bedarra – När hård vind eller storm avtar i styrka.
Befälhavare – Chef på ett handelsfartyg.
Beknip – När ett tåg eller en knop har fastklämts så att det inte kan lossas utan vidare.
Belägga – Att fastgöra ett tåg eller en ända så att det kan lossas, men inte kan komma loss av sig själv.
Bensel – Att med garn naja ihop två tåg så att de inte kan löpa.
Beslå – Att fastgöra ett nedhalat segel på bom, mast eller rå.
Bestick – Navigeringshjälpmedel, som passare, transportör och linjal.
Bestickföring – Kontinuerlig positionsmarkering och kursberäkning med hjälp av ytobservationer, infört i sjökortet.
Besättning – Tjänstgörande personer på båten.
Bidevind – Segling med vinden från sidan, även kallad sträckbog.
Bimini – Solskydd över båtens sittbrunn.
Bleke – Vindstilla eller stiltje.
Block – En trissa som man drar skot och fall igenom.
Bom – En stång, fastmonterad i masten, som spänner ut seglets undre del.
Bordläggning – Ytan som skiljer insidan av båten från vattnet på utsidan, tillsammans med balkar och spant som bär upp den och bildar skrovet.
Brigg – Segelfartyg, större skepp som drivs med många segel på flera master.
Bränning – Ett grund nära vattenytan eller en vit kaskad av skum som varnar för grunt vatten vid vågkontakt med hinder.
Bänka – Att mäta distansen till en bestämd plats i sjökortet.
Bära av – Att förhindra att båten stöter mot eller skrapar en brygga eller annan båt.
Bära hän – Att påskynda ett arbetes utförande, liktydigt med ”Sätt fart!”
Bäring – Vinkeln mellan norr och syftlinjen till ett föremål, t.ex. en fyr rakt österut från ett fartyg på bäring 90 grader från fartyget.
Clamcleat – Beslag för att låsa tamp.
Dejsa – Att under segling göra fart akteröver.
Deplacement – Vikten av den vattenmassa som fartyget undantränger, inklusive last.
Deviation – Vinkelfel som påverkar kompasen beroende på föremål på båten, kan kompenseras med kompensationsmagneter eller deviationstabell.
Dikt – Så mycket det går, t.ex. dikt bidevind eller rodret styrbord dikt.
Dirk – Lina som håller bommen upplyft när seglet inte är satt.
Dinge – Jolle.
Distansminut – En nautisk mil (1852 m) motsvarar en knop/timme.
Dragg – Ett slags lättankare med infällbara flyn för lättare stuvning.
Dragga – När ett fartygs ankare släpar längs sjöbotten eller när man försöker fånga ett föremål på botten med en dragg.
Driva – Att okontrollerat föras i en riktning som bestäms av rådande ström, vågor och vind.
Durk – Golvet på ett fartyg; på örlogsfartyg även ett särskilt förvaringsutrymme, exempelvis ammunitionsdurk.
Dykdalb – En konstruktion av stockar nedslagna i sjöbotten, används för att fästa förtöjningsgods. Namnet härstammar från dess konstruktör, hertigen av Alba (duc d’Albe).
Dyvika – En propp till länshålet i båtens botten som används vid avtappning av vatten när båten står på land.
Däck – Dels termen för ”ute i det fria” (ute på däck) och dels för våningsplan ombord, exempelvis bildäck på passagerarfärjor.
Dävert – En hissanordning för att hissa upp jollar eller fira ner livbåtar på större fartyg.
Eka – En flatbottnad allmogebåt.
Ekolod – Ett instrument som mäter djupet under båten och används till exempel för att lokalisera fisk.
Enslinje – En linje som löper genom två väl synliga föremål och används för navigering; ofta markerade med sjömärken som sammanfaller med en farled.
Ensmärke – Ett väl synligt föremål eller sjömärke som deltar i bildandet av en enslinje.
Fall – Tamp eller tåg som används för att hissa segel.
Falla – Att styra bort båten från vinden; ett fallgirigt fartyg måste stöttas med rodret mot vinden för att hålla rak kurs.
Fallrep – En trappa som fälls ner längs ett fartygs styrbordssida, används för att möjliggöra passage till och från fartyget i små båtar.
Famn – Ett maritimt längdmått, sex fot eller 1,829 meter, traditionellt använd för att mäta havsdjup.
Fartyg – En större vattenfarkost, definierad som längre än 12 meter och bredare än 4 meter. Mindre fartyg kallas båtar, medan undervattensfarkoster kallas ubåtar.
Fartygschef – Ansvarig chef på örlogsfartyg, likvärdig med befälhavare.
Fender – Stötdämpare i form av en mjuk plastdetalj eller buffert som hängs på båtens utsida för att skydda den mot stötar vid tilläggning.
Fira – Att kontrollerat släppa ett tåg så att rörelsen kan stoppas när som helst; motsatsen till ”hala”, där ett föremål tillåts falla fritt.
Flaggspel – Flaggstången längs akterut där nationalitetsflaggan förs.
Flybridge – En styrplats ovanför båtens ruff.
Fock – Ett mindre försegel som används vid segling i hårdare vind eller när man kryssar.
Fribord – Den del av fartygets utsida som är ovanför vattenlinjen.
Frihult – Timmerbitar eller skydd som hängs ut över fartygssidan för att skydda denna, vanligen permanent.
Frälsarkrans – En annan benämning för livboj, ofta av cirkulär typ.
Fyr – Ett sjömärke som nattetid vägleder sjöfarten med ljussignaler, placerat vid strandkanten eller på grunt vatten.
Fyrkaraktär – Identifieringsmönster för fyrar, som beskrivs i sjökort med förkortningar, till exempel ”Q(3)”,”Iso 6s”, ”Fl(2) 6s”.
För – Båtens främre del. Fören är längst fram på båten.
Förfånga – Att avlösa vakter och poster.
Förhala – Att flytta en båt utan hjälp av motor.
Förpik – Ett utrymme längst fram i båten.
Försegel – Segel fäst vid förstaget.
Förstag – Vajer som stagar segelbåtens mast.
Förstäv – Förlängning av kölen vid båtens främre del.
Förtöja – Att säkra båten genom att knyta fast den i en brygga, boj eller kaj. (Förtöja mellan båt och kaj)
Förut – Anger befintlighet, exempel: ”Ankaret är placerat förut”.
Föröver – Anger riktning, exempel: ”Dra den där tampen föröver”.
Gaj – Tåg eller kätting som stöttar bom eller dävert på segelbåtar; kallas för dirk när det stöttar storbommen.
Galär – En typ av fartyg som drivs framåt med åror.
Gardjärn – Kraftiga stålrör placerade akterut på ett fartyg för att skydda bordläggningen när fartyget ligger vid kaj.
Gast – Besättningsmedlem ombord på en båt.
Gennacker – Försegel som är en korsning mellan genua och spinnaker, används i lätt- och medelvind.
Genua – Ett större försegel som sträcker sig akter om masten.
Gippa – Undanvindsvändning där bomseglet slår över och vinden kommer in från andra sidan; kräver hantering av storskotet särskilt i kraftig vind.
Gira – Manöver för att ändra kurs.
Glas – Tidsindelning på fartyg där varje vakt är indelad i åtta glas om trettio minuter vardera.
GPS – Elektronisk navigator, antingen fast monterad eller portabel, som bestämmer position.
Grogg – Traditionellt en blandning av rom och vatten, uppkallad efter amiral Edward ”Old Grog” Vernon.
Gå upp i vind – Manöver där man styr rakt mot vinden.
Gös – Liten flagga som förs av örlogsfartyg i hamn.
Hala – Process att dra in eller hissa segel eller annat föremål; innefattar olika termer som hala in, hala ned, och hala upp.
Halkip – Beslag eller öppning på båtens reling för genomföring av tågvirke vid förtöjning.
Hals – Tåg med vilket ett råsegels främre nedre horn hålls fast; används för att manövrera seglet.
Halvvind – Seglingsförhållande där vinden kommer rakt från sidan.
Hem – Att dra ett föremål mot sig, som att ”ta hem ankaret” eller ”ta hem på storen”.
Hissa – Att hissa flaggan, utförs på morgonen och kvällen.
Hiva – Att kasta något överbord, exempelvis ett lod eller ankare.
Horn – Hörn på ett segel, exempelvis skothorn.
Hugga – Att fästa en hake i något, eller beskriva en båt som stöter mot sjöbotten eller annat hinder upprepade gånger.
Hålla – Att upprätthålla en viss handling eller position, som att hålla an, hålla emot, hålla kurs eller hålla undan.
Hästkraft – Måttenhet för båtens eller motorns effekt.
Jolle – Mindre, öppen båt, ofta använd som släpjolle.
Julle – Klinkbyggd båttyp med bred tvär akter.
Järngenua – Öknamn för en motor monterad på en segelbåt.
Kanot – Mindre, smal vattenfarkost drivs med motor, segel, eller paddel.
Kantra – Att en båt tippas omkull av vind, sjö, eller förskjuten last; eller när vinden hastigt ändrar riktning.
Kapell – Skydd för sittbrunnen eller segel.
Karbinhake – Metallring med fjädrande stängningsarm/spärr, används för snabbkoppling.
Kardinalmärken – Sjömärken som varnar för hinder; placerade i de fyra huvudriktningarna och färgade i svart och gult.
Ketch – Segelbåt med en stormast och en mindre mesanmast.
Kick – Anordning som används för att spänna storseglet genom att dra bommen neråt längst masten.
Klart skepp – Innebär att ett örlogsfartyg är klart för omedelbar strid.
Klys – Öppning eller beslag genom fartygets bordläggning för genomföring av tåg eller kätting för förtöjning eller ankring.
Knap – Beslag på vilket man lägger fast skot och fall för säker förtöjning.
Knop (hastighet till sjöss) – Enhet för hastighet till sjöss, motsvarande en nautisk mil (1852 meter) per timme.
Knop (knut) – En typ av knut, exempelvis pålstek, dubbelt halvslag, dubbelt halvslag om egen part och råbandsknop.
Kogg – En historisk skeppstyp.
Koj – Sovplats på en båt.
Kompass – Instrument som visar väderstrecken med en magnetisk kompassros fritt upphängd i en vätskefylld kupol för stabilitet. Det finns även gyrostabiliserade kompasser.
Kompasshus – Hölje där kompassen är upphängd i kardaner för att förbli horisontell även om båten lutar.
Kontrakurs – Kurs i motsatt riktning.
Krabb sjö – Täta vågor.
Kri – Förenar köl och förstäv.
Krus – Små vågor.
Kryssa – Att segla snett mot vinden genom omväxlande styrbords och babords bidevind.
Kurs – Båtens färdriktning mätt i grader.
Kutter – Segelbåt med två förmaster eller ett enmastat segelfartyg.
Kära – Att hålla nära till exempel en boj, ett sjömärke eller en udde.
Köl – Båtens grundläggande struktur längst mittlinjen av skrovet som håller båten upprätt och minskar avdrift.
Kölhala – Att dra en lina under kölen fram och tillbaka för att rensa undan skaldjur och annat från undersidan. Även en historiskt grym bestraffningsmetod där en person dras under vattnet och kölen.
Kölsvin – Balk som är invändigt fäst ovanpå båtens köl.
Lanterna – Lampa på båten som används i mörker och skymning. Färgerna varierar beroende på placering: babordslanterna (röd), styrbordslanterna (grön), topplanterna och akterlanterna (vita).
Lateralmärken – Utmärker utkanterna av en farled, med röda babordsmärken och gröna styrbordsmärken.
Latta – Tunn ribba i storseglets akterkant för att stabilisera akterliket.
Levang – Båge av metall som leder skot eller block, kan också vara en långskaftad borste för rengöring av däck.
Lik – Kant på ett segel, till exempel förlik, akterlik och underlik.
Livboj – En flytande kastring för livräddning.
Lod – Anordning för att mäta vattendjup, både elektroniska och manuella med snöre.
Logg – Instrument som mäter båtens fart och distans genom vattnet.
Loggbok – Skeppsdagbok.
Lova – Att styra upp mot vindögat, motsatsen kallas ”falla av”.
Lovart – Sidan på båten varifrån vinden kommer.
Lovgirighet – Egenskap hos ett fartyg som tenderar att styra upp mot vinden.
Långskepps – När något är placerat längs båtens längdaxel, motsatsen är tvärskepps.
Låt gå – Att släppa något, exempelvis ankaret.
Lä – Sida av båten som är skyddad från vinden.
Lägga av – Att lossa en förtöjning.
Lägga fast – Att stuva eller placera ett föremål så att det inte kan röra sig.
Lägga ombord – En process som involverar att komma i kontakt eller kollidera med en annan båt vid förtöjning.
Lägga till – Att närma sig en kaj eller brygga och förbereda för förtöjning.
Lägga ut – Att lämna en kaj eller brygga.
Läns – Att segla med vinden.
Länsa – 1. Att segla med vinden in akterifrån. 2. Att tömma båten på vatten.
Lätta – 1. Att lyfta något, exempelvis ankar. 2. Att minska rodervinkeln. 3. Vädret sägs lätta när det klarnar efter regn eller dimma.
Manillahampa – Fibrerna från bananväxten Musa textilis, används för tågvirke. Nu ofta ersatt av konstfibrer.
Manna reling – När besättningen ställer sig i givakt vid relingen, en hedersbetygelse i Sverige förbehållen kungligheter och statschefer.
Mantåg – Horisontellt tåg eller staket på båtens reling för att hålla sig i.
Marvatten – Beskrivning av en båt som är vattenfylld men fortfarande flytande.
Mesanmast – Mast placerad längst akteröver på en båt med flera master.
Midskepps – 1. Rodret är midskepps när det inte bildar någon vinkel mot fartyget. 2. Platsen mitt i fartyget.
Missvisning – Vinkelskillnaden mellan jordens magnetfält och meridianer; skillnaden mellan norr på kompassen och norr i sjökortet.
Mojna – Vind som avtar.
Naja – Att med garn eller tågvirke lägga fast ett föremål.
Navigation – Konsten att läsa sjökort och sjömärken, planera säkra rutter och bestämma sin position och kurs.
Navigera – Att under framförande av båten bestämma position, kurs och fart.
Nock – Yttersta änden av till exempel en bom eller rå.
Pentry – Båtens kök.
Pillemasare – Gammal beteckning på båtsman.
Plattläns – Att segla med vinden rakt akterifrån med seglen ut åt var sitt håll.
Pollare – Grov kubbe av stål eller betong avsedd att förtöja vid.
Position – Båtens exakta plats på jorden angiven med latitud och longitud.
Prick – Sjömärken som visar grund och farleder.
Pråm – Lastfartyg som vanligtvis bogseras.
Pulpit – Relingsräcke i fören på båten, avsedd som stöd.
Putt-ifrån-påse – Se Fender.
Pålstek – Knop som skapar en fast ögla.
Rank – Beskriver en båt som är ostadig i sidled.
Rappa ur – Att dra ut tåg eller vajer ur ett block.
Reling – Kanten mellan båtens däck och sida.
Reva – Att minska ett segels exponerade yta genom att beslå ett av seglets lik mot lämplig bom eller rå.
Rigg – Mast samt stag och tampar på en segelbåt; även del av utombordsmotor.
Rorkult – Handtag monterat på rodret för styrning.
Ruff – Utrymme i båten för matlagning, sömn och umgänge.
Räddningsväst – Flytväst med extra flytkraft i kragen, vilket håller en medvetslös person rättvänd i vattnet.
Sacka – Att med aktern före förflytta en båt längs fartygssidan.
Schackel – Öppningsbar och u-formad länk, används för att fästa olika saker i varandra.
Segel – Duk som hängs upp i masten för att fånga vinden och föra båten framåt.
Seglarväst – Flytväst utan krage.
Sejsa – Att med bensel, klämma eller händer hålla ihop två tåg så att de inte kan löpa.
Sittbrunn – Sittutrymme ovan däck.
Sjökort – Karta över farbara vattendrag, markerar djup, grund, vrak, sjömärken, och fyrar.
Sjökortsplotter – Elektroniskt navigeringsinstrument som innehåller sjökort.
Sjömaning – Gemensamt namn för allt arbete med tåg och vajer.
Sjömanskap – Förmågan att hantera en farkost till sjöss på ett kompetent sätt, kräver kunskap, omdöme, beslutsamhet och praktisk erfarenhet.
Sjömil – Enhet för avstånd till sjöss, motsvarar 1852 meter.
Sjömärke – Navigationstillbehör som inkluderar fyrar, båkar, kummlar, stångmärken, tavlor, märken, bojar och prickar, utplacerade för att markera farleder och grund.
Skepp – Segelfartyg med tre eller fler master.
Skivning – Att lägga upp tross i en prydlig spiral på däck.
Skot – Tamp som används för att justera seglets riktning mot vinden.
Skota – Dra i ett skot för att justera seglets riktning.
Skott – Väggarna i ett fartyg, de som sitter under vattenlinjen har vattentäta dörrar för att förhindra sjunkning vid läckage.
Skylight – Däcklucka som tillåter ljusinsläpp.
Skädda/Skäddor – Se Trimplan.
Sköra – När segel trasas sönder.
Slacka – Att släppa efter på ett skot eller annat styvt tåg.
Slag – 1. Metod att lägga ett tåg i slag runt en pollare eller spel. 2. Manöver i segling där kursen ändras så att vinden kommer in från motsatt sida.
Slagsida – När ett fartyg lutar kraftigt på grund av lastförskjutning eller läckage.
Slup – En segelbåt med en mast.
Slå – Att vända en segelbåt genom vinden.
Släcka – Att försiktigt lossa på ett skot.
Släppa – Att lägga loss en tamp.
Slör – Att segla med vinden inkommande snett akterifrån.
Smult – Lugnt vatten.
Spinnacker/Spinnaker – Stort ballongsegel som används framför förstaget, speciellt vid läns och slör.
Splits – Sammanflätning av tamp eller vajer för att skapa en ögla eller skarva.
Spring – Förtöjning snett akterut eller förut.
Spänner segel – Spri är en specifik typ av bom eller stag som används för att hålla ut segel.
Stag – Linor eller vajrar som stöttar masten längsled.
Stickkoj – Mindre sängplats på båten.
Storsegel – Huvudsegel monterat på mastens aktersida.
Stuva – Att packa saker ombord.
Styrbord – Båtens högersida.
Styvhala – Att dra ett slackt tåg tills det sträcks.
Stå på – Att fortsätta med samma kurs och fart.
Stäv – Båtens främre eller bakre ände.
Svaja/svajförtöjning – Förtöjning vid ankare eller boj utan kontakt med land.
Sätta segel – Att hissa segel.
Tagling – Metod att linda garn runt änden av ett tåg för att förhindra fransning.
Tajt – Sträckt eller spänt tillstånd.
Tajta – Att spänna en lina.
Talja – Anordning bestående av flera block för att öka kraften vid lyft eller drag.
Tamp – Ändan av en lina eller rep.
Trimplan – Anordning för att kontrollera och justera båtens gång i vattnet.
Tågvirke – Samlingsnamn för tampar, rep och linor ombord, inkluderar allt från tunna linor till tjocka trossar.
Vajer – Starkt rep av flätad ståltråd, används för stående rigg eller genom block.
Vakt – Period av tjänstgöring på ett fartyg, indelat i sex vakter om fyra timmar varje.
Vant – Linor eller vajrar som stagar upp masten sidled, kan vara utrustade med steg för att klättra.
Vantskruv – Anordning för att justera spänningen i vanten.
VHF (Very High Frequency) – Radiokommunikationssystem för kommunikation mellan fartyg samt mellan fartyg och land.
VHF-radio – Kommunikationsinstrument för radiokommunikation över Very High Frequency, används för kommunikation mellan fartyg samt mellan fartyg och landstationer.
Vinda – Att dra in ett tåg eller kätting.
Väja – Att ändra kurs för att undvika kollision.
Walkaround – Typ av motorbåt med fri passage runt hela båten och styrpulpet i mitten.
Äsping – En historisk båttyp.
Öga – Ögla på tamp eller vajer, används för fästpunkter och säkring.
Örlogsfartyg – Fartyg och svävare som tillhör ett lands marina stridskrafter, förs med örlogsflagga eller gös, bemannade av militära sjömän. Inkluderar stridsfartyg, som är beväpnade för offensiva syften.
Öskar – Kar använd för att ösa vatten ur båtar, ett verktyg för manuell avvattning.
Överhalning – Fenomen där ett fartyg kränger kraftigt på grund av grov sjö, vind, eller lastförskjutning, potentiellt farligt tillstånd.
Överhandsväder – Extrema väderförhållanden där ett fartyg inte kan föra segel eller manövrera effektivt på grund av kraftiga vindar.